100 SPÄNN.
– Mamma, jag vill åka hem.
Den 26 september ska jag springa 55 kilometer. Det är långt. Det kommer göra ont. Jag valde själv den startlinjen. Men min prostatacancer valde jag inte.
Cancer skiter i vem du är. Hur gammal du är. Vad du gör eller vad du har. Den väljer inte. Den drabbar. Och även om den aldrig hamnar i din kropp kan den slå rakt igenom ditt liv.
Det jag ska ta mig igenom under 55 kilometer är ingenting mot vad en del familjer måste ta sig igenom just precis nu. Jag kan bryta loppet om det blir för jävligt. De kan inte. De måste ta sig igenom det, härda ut.
Under mina löprundor har en idé vuxit.
RACE — Run Against Cancer Everyday.
PACE — Push Against Cancer with Endurance.
RACE är det vi gör. Vi springer mot cancer.
PACE är hur vi tar oss framåt.
Härda ut. Ett steg till. Framåt.
I loppet. I livet. I sorgen.
Härda ut.
Det är Endurance.
Tanken med RACE är enkel. Ta loppet du ändå tänkte springa. Gör det till ditt RACE mot cancer. Starta en insamling. Berätta vem du springer för.
Ditt lopp. Din anledning. Jag börjar. Prostatacancer. 55 kilometer. RACE #001.
100 spänn.
Cancer drabbar inte bara den som får diagnosen. Den drabbar barnet, föräldern, partnern, syskonet. Den som väntar på nästa behandling, nästa operation, nästa provsvar. Den som förlorat någon och måste fortsätta leva ändå.
Alla når inte målet. Men forskning kan göra att fler gör det. Och ge oss mer tid.
En födelsedag till. En helt vanlig jävla tisdag till.
100 spänn.
– Mamma, jag vill ha Brumme.
– Han väntar hemma.
Flickan heter Elsa. Det är hennes femte cellgiftsbehandling. Det är också hennes femte födelsedag. Hemma blåser pappa ballonger. Storebror Kalle hjälper till att duka inför kalaset de ska ha när hon kommer hem från sjukhuset. Då får han syn på Elsas nalle, Brumme.
– Pappa. Vi måste åka. NU.
På sjukhuset håller mamma hennes hand. Hon försöker vara stark för sin dotter och för sig själv. I själva verket är hon livrädd. Elsa är fem år och vet redan vad cytostatika betyder. Hon vet hur hon kommer må av sin behandling idag. Hon har mössa på sig. Hennes fina hår har ramlat av. Nålen förs in i armen. Cellgiftet börjar rinna in.
Dörren slängs upp. Kalle stormar in andfådd med Brumme i högsta hugg.
– Du glömde honom.
Han kramar sin lillasyster.
– Din födelsedagspresent får du när du kommer hem.
– Allt blir bra. Det måste det bli.
Han håller om henne hårdare.
– Vi måste bara ta oss igenom det här först.
100 spänn.
Nästa vecka ska mamma opereras. Då tar de hennes bröst.
Nästa behandling. Nästa operation. Nästa provsvar. Nästa steg.
Framåt.
Alla når inte målet. Alla kommer inte hem till sin födelsedagsfest.
100 spänn.
Elsa är påhittad.
Det jävligaste är att verkligheten inte är det.
Just precis nu finns riktiga barn på riktiga sjukhus. Riktiga mammor och pappor försöker vara starka fast de är livrädda. Riktiga syskon är rädda. Riktiga familjer väntar på besked som kan förändra allt.
Någonstans sitter en riktig ”Elsa” med sin nalle i famnen. Jag vet inte vad hon heter.
Men hon finns.
Det är därför jag springer. Och det är därför jag vill att du också springer ditt RACE.
100 spänn.
Har du inte råd? Behåll den. På riktigt. Har du den över? En öl. En fika. Lite skit vi köper utan att tänka.
Jag ber om hundringen istället.
Jag upplever hellre en helt vanlig jävla tisdag till.
100 spänn.
En dag tar jag mitt sista steg. Då finns inte jag längre.
Men nästa morgon går solen upp ändå. Och samma morgon får Johan sitt cancerbesked.
Cancern försvann inte med mig.
Därför får inte kampen mot cancer göra det heller.
Någonstans knyter någon annan sina löparskor. Kanske springer den personen sitt RACE för Johan. Kanske för någon helt annan.
Nästa steg tas ändå. Och nästa.
Varje dag framåt.
100 spänn.
Du kan scrolla vidare nu. Nåt roligt klipp på TikTok kanske.
Jag kan scrolla vidare. Elsa kan scrolla vidare.
Cancern följer med oss.
100 spänn.
Jag skrev det åtta gånger.
800 spänn.
Har du inte din? Behåll den.
Har du den?
Jag ber om den.
VEM SPRINGER DU FÖR?
DITT LOPP. DIN ANLEDNING.
VARJE STEG RÄKNAS.
VARJE DAG FRAMÅT.